Mörker

En gång för ca hundra år sedan lovade jag en vän att jag skulle lägga upp en kort novell jag skrev till min svenska kurs. Jag är disträ och glömsk så det har tagit evigheter och det ber jag om ursäkt för :) Men här är i alla fall min egna skräck novell ;)

Mörker

Maya satt nöjd och belåten I en fåtölj i vardagsrummet och slappnade av. Hon hade planterat om alla växter i lägenheten under dagen, det hade tagit sin tid men nu var det klart och hon kände sig så otroligt nöjd när hon såg växterna. Kanske att man kunde känna en glad energi stråla från dom av lyckan över att få ny jord och näring? Hon undertryckte ett skratt och skakade lätt på huvudet. Vilka konstiga tankar man kan få när man är trött. Kaffet i hennes kopp började bli ljummet så hon reste sig motvilligt upp och gick ut i köket för att fylla på kaffet. Samtidigt passade hon på att titta till barnen. Linda låg med ena armen utanför sängen, det såg obekvämt ut så Maya la försiktigt hennes lilla arm över bröstkorgen innan hon drog upp täcket och kysste Linda lätt på pannan.
Cecilia låg på mage och snarkade lätt, hon fick också en kyss på pannan. Maya gick tillbaka in i vardagsrummet med hett kaffe i koppen.  Skivan hon hade lyssnat på hade nått sitt slut och tystnaden kändes på något sätt tung och obehaglig. Hon ställde ner kaffekoppen på vardagsrumsbordet och ögnade snabbt över sina skivor innan hon hittade en annan hon ville lyssna på. Musiken var vacker, glädjefull och sprudlande. Instrumental musik hade en väldigt lugnande effekt. Hon kröp ihop i fåtöljen igen och virade fingrarna runt den varma koppen medan hon väntade på att få höra ljudet av Johans nycklar i dörren. Han var sen, han skulle sluta runt tio tiden hade han sagt i telefon när dom pratades vid för ca två timmar sedan. Men det kunde ju ha kommit in en akut patient som han inte kunde lämna vind för våg. Det var inget ovanligt. Kanske hon skulle gå och lägga sig istället? Men att resa sig upp igen och släcka ner alla lampor och krypa ner i sängen kändes på något sätt övermäktigt. Det var varmt och behagligt att sitta här och lyssna på musiken. Koppens värme kändes trygg i hennes händer.
Hon lutade huvudet bakåt och slöt ögonen medans hon lyssnade på musiken. Rytmen sög tag i hennes tankar och fick dom att virvla som löv i vinden. Pianot och flöjten lekte tafatt med varandra, kurragömma eller tafatt. Hon slutade tänka och lät sinnet bara följa med i vändningarna. Hon började nicka till, kroppen slappnade av. Efter en stund sov hon djupt i fåtöljen.

Plötsligt vaknade hon till, något var fel. Det var tyst och mörkt i rummet. Koppen som hon fortfarande höll i händerna var kall nu. Vem hade släckt lamporna och stängt av musiken undrade hon? Hade Johan kommit hem? Nej, han skulle ha väckt mig tänkte hon, inte bara stängt av allt och själv gått till sängs. Hon ställde ner koppen på bordet och ställde sig upp. Det var verkligen kolsvart i rummet, hon kikade mot fönstret och insåg att till och med gatlyktorna utanför var svarta. Inte heller kunde hon se lampor i några av fönsterna i huset mitt emot. Strömavbrott alltså. Hon kände hur hon ryste av obehag, huden på armarna knottrade sig. Hon hade alltid varit mörkrädd. Rädslan hade funnits där sedan barndomen, legat på lur varje kväll när mamma hade stoppat om henne. Vädjande hade hon bett om att få ha en lampa tänd om natten. Mamma hade låtit en lampa lysa tills hon somnat men sedan gått in och släckt. Ibland hade hon vaknat om natten och känt paniken när hon insett hur mörkt det varit. Inte vågat ens gå på toaletten för att det var så svart. Vem visste vad som kunde gömma sig i dom djupa skuggorna? Hon minns hur hon ropat efter sina föräldrar, om det tagit för lång tid innan dom kom hade hon kissat på sig hellre än att våga sticka fötterna utanför sängen. Tänk om något hade legat och lurpassat under sängen? Ett monster eller en sinnesjuk mördare?

Nu var hon vuxen och trodde inte längre på monster. Men rädslan fanns kvar. Hon famlade med händerna framför sig för att hitta bokhyllan längs med väggen. Det borde finnas en ficklampa där på översta hyllan. Hon hade ställt den där just därför att det skulle vara lätt och enkelt att få tag på den om strömmen gick. Bokhyllan kändes solid under hennes fingertoppar. Trevande letade hon efter ficklampan. Men den stod inte där den skulle. Muttrandes svordomar började hon gå mot balkongdörren. Det skulle ligga en tändare där bredvid cigarettpaketet. Vid tillfällen som detta var hon glad över att hon inte lyckats sluta röka trots alla otaliga försök att sluta. Hon slog i skenbenet hårt, smärtan fick det att tåras i ögonen. Hon stod stilla en lång stund och tryckte händerna mot benet. Smärtan släppte efter en stund men hon skulle få blåmärken. Hon hade lätt för det. Vad var det som stod mitt på golvet egentligen? Hon kände med händerna runt föremålet och insåg att det var barnens studsmatta. Men vad gjorde den mitt på golvet? Den skulle ju stå lutad mot väggen, hon hade själv ställt upp den när barnen hade somnat. Hon gick försiktigt runt studsmattan och kom fram till balkongdörren. Händerna fumlade över fönsterbrädan för att finna paketet och tändaren. Paniken bubblade i henne när hon inte kunde känna dom någonstans fast hon sökt av hela fönsterbrädan. Hon letade igen. Två gånger, tre gånger innan hon tillslut erkände för sig själv att sakerna faktiskt inte låg där.

Något stämde verkligen inte. I köket skulle det finnas tändstickor och stearinljus, eller en till ficklampa. Hon hade minst en ficklampa i varje rum. Johan hade lett ibland när han hittade dom gömda i alla rum. Han var inte rädd för mörkret men han hade aldrig retat henne för att hon var det. Han var snäll mot henne och barnen, hon var lycklig över att hon träffat honom tre år efter skilsmässan . Han var exakt allt det som hennes ex man inte hade varit. Hon ryste till vid tanken på Jacob och hans mörka hat som brände som eld när han såg på henne. Hon snubblade nästan på tröskeln till köket, det var verkligen inte lätt att röra sig när man inte såg något. Allt tog längre tid, man gjorde sig så lätt illa. Tändstickorna och ljusen låg inte där hon visste att dom skulle ligga. Hade någon flyttat på sakerna? Eller hade hon i sitt halvpaniska tillstånd glömt bort vart alla sakerna skulle finnas? Hon fortsatte fram till Lindas dörröppning och stod tyst lyssnandes, djupa lugnande andetag hördes inifrån rummet. Ut i hallen för att lyssna vid Cecilias dörr, samma sak där. Flickorna sov gott. Maya fortsatte in till hennes och Johans sovrum, fram till nattygsbordet. I lådan där hittade hon äntligen ett ljus och tändstickor. Darrande tände hon ljuset och andades ut ett lättnandens andetag över att mörkret skingrats. Hon vände sig om för att gå tillbaka ut i vardagsrummet när hon plötsligt fick se ett ansikte mitt emot sig, Jacob stod där och flinade mot henne. Förskräckt tappade hon nästan taget om ljuset. Hur hade han hittat henne? Hon levde under skyddad identitet ända sedan skilsmässan på grund av hans mordhot mot henne.

- Hej Maya, sa han. Hon kunde inte svara, vettskrämd stod hon bara och tittade på honom. Så klart att det var han som tagit ficklamporna och ljusen, han som så väl visste hur rädd hon var för mörkret. Han ville ha henne skrämd bortom all sans och vett. Han hade alltid njutit av hennes rädsla. Hon tog ett steg bakåt och försökte säga något men orden stockade sig i halsen och ut kom bara ett förvirrat ljud.
 –Det tog lång tid att hitta dig, trodde du verkligen att du skulle kunna gömma flickorna? Att jag inte skulle leta rätt på er och ta tillbaka det som är mitt? Han fnyste föraktfullt.

- Det är bäst att du försvinner härifrån illa kvickt, lyckades hon klämma fram, Johan kommer snart hem..
- Jasså tror du det? Han hade något illavarslande i rösten och Maya ryste igen, alla gamla minnen och känslor vällde upp inom henne, maktlösheten värkte i bröstkorgen. Hon ville skrika men då skulle flickorna vakna och det sista hon ville var att de skulle få se sin biologiska pappa igen. Dom hade äntligen börjat glömma all smärta han orsakat dom genom åren. Istället försökte hon morska upp sig och tog ett steg fram emot Jacob.
- Du har inget här att göra, sa hon med övertygelse i rösten, jag ringer polisen nu.

Hon började hala upp mobiltelefonen ur jeans fickan när han tog ett snabbt steg fram, det brände till i magen på henne. Förvirrad tittade hon ner och fick se ett knivskaft som stack ut ur hennes mage. Jacob lade handen hårt över hennes mun, drog ut kniven och högg henne igen och igen.  Sakta segnade hon ner på sängen, blodet forsade ur henne, ett mörker började skymma hennes syn. Innan hon förlorade medvetandet tänkte hon sin sista tanke. I mörkret bor monster och sinnesjuka mördare, precis som hon fruktat under sin barndom.