Mörker
Maya satt nöjd
och belåten I en fåtölj i vardagsrummet och slappnade av. Hon hade planterat om
alla växter i lägenheten under dagen, det hade tagit sin tid men nu var det
klart och hon kände sig så otroligt nöjd när hon såg växterna. Kanske att man kunde
känna en glad energi stråla från dom av lyckan över att få ny jord och näring?
Hon undertryckte ett skratt och skakade lätt på huvudet. Vilka konstiga tankar
man kan få när man är trött. Kaffet i hennes kopp började bli ljummet så hon
reste sig motvilligt upp och gick ut i köket för att fylla på kaffet. Samtidigt
passade hon på att titta till barnen. Linda låg med ena armen utanför sängen,
det såg obekvämt ut så Maya la försiktigt hennes lilla arm över bröstkorgen
innan hon drog upp täcket och kysste Linda lätt på pannan.
Cecilia låg på mage och snarkade lätt, hon fick också en kyss på pannan. Maya gick tillbaka in i vardagsrummet med hett kaffe i koppen. Skivan hon hade lyssnat på hade nått sitt slut och tystnaden kändes på något sätt tung och obehaglig. Hon ställde ner kaffekoppen på vardagsrumsbordet och ögnade snabbt över sina skivor innan hon hittade en annan hon ville lyssna på. Musiken var vacker, glädjefull och sprudlande. Instrumental musik hade en väldigt lugnande effekt. Hon kröp ihop i fåtöljen igen och virade fingrarna runt den varma koppen medan hon väntade på att få höra ljudet av Johans nycklar i dörren. Han var sen, han skulle sluta runt tio tiden hade han sagt i telefon när dom pratades vid för ca två timmar sedan. Men det kunde ju ha kommit in en akut patient som han inte kunde lämna vind för våg. Det var inget ovanligt. Kanske hon skulle gå och lägga sig istället? Men att resa sig upp igen och släcka ner alla lampor och krypa ner i sängen kändes på något sätt övermäktigt. Det var varmt och behagligt att sitta här och lyssna på musiken. Koppens värme kändes trygg i hennes händer.
Hon lutade huvudet bakåt och slöt ögonen medans hon lyssnade på musiken. Rytmen sög tag i hennes tankar och fick dom att virvla som löv i vinden. Pianot och flöjten lekte tafatt med varandra, kurragömma eller tafatt. Hon slutade tänka och lät sinnet bara följa med i vändningarna. Hon började nicka till, kroppen slappnade av. Efter en stund sov hon djupt i fåtöljen.
Cecilia låg på mage och snarkade lätt, hon fick också en kyss på pannan. Maya gick tillbaka in i vardagsrummet med hett kaffe i koppen. Skivan hon hade lyssnat på hade nått sitt slut och tystnaden kändes på något sätt tung och obehaglig. Hon ställde ner kaffekoppen på vardagsrumsbordet och ögnade snabbt över sina skivor innan hon hittade en annan hon ville lyssna på. Musiken var vacker, glädjefull och sprudlande. Instrumental musik hade en väldigt lugnande effekt. Hon kröp ihop i fåtöljen igen och virade fingrarna runt den varma koppen medan hon väntade på att få höra ljudet av Johans nycklar i dörren. Han var sen, han skulle sluta runt tio tiden hade han sagt i telefon när dom pratades vid för ca två timmar sedan. Men det kunde ju ha kommit in en akut patient som han inte kunde lämna vind för våg. Det var inget ovanligt. Kanske hon skulle gå och lägga sig istället? Men att resa sig upp igen och släcka ner alla lampor och krypa ner i sängen kändes på något sätt övermäktigt. Det var varmt och behagligt att sitta här och lyssna på musiken. Koppens värme kändes trygg i hennes händer.
Hon lutade huvudet bakåt och slöt ögonen medans hon lyssnade på musiken. Rytmen sög tag i hennes tankar och fick dom att virvla som löv i vinden. Pianot och flöjten lekte tafatt med varandra, kurragömma eller tafatt. Hon slutade tänka och lät sinnet bara följa med i vändningarna. Hon började nicka till, kroppen slappnade av. Efter en stund sov hon djupt i fåtöljen.
Plötsligt vaknade
hon till, något var fel. Det var tyst och mörkt i rummet. Koppen som hon
fortfarande höll i händerna var kall nu. Vem hade släckt lamporna och stängt av
musiken undrade hon? Hade Johan kommit hem? Nej, han skulle ha väckt mig tänkte
hon, inte bara stängt av allt och själv gått till sängs. Hon ställde ner koppen
på bordet och ställde sig upp. Det var verkligen kolsvart i rummet, hon kikade
mot fönstret och insåg att till och med gatlyktorna utanför var svarta. Inte
heller kunde hon se lampor i några av fönsterna i huset mitt emot. Strömavbrott
alltså. Hon kände hur hon ryste av obehag, huden på armarna knottrade sig. Hon
hade alltid varit mörkrädd. Rädslan hade funnits där sedan barndomen, legat på
lur varje kväll när mamma hade stoppat om henne. Vädjande hade hon bett om att
få ha en lampa tänd om natten. Mamma hade låtit en lampa lysa tills hon somnat
men sedan gått in och släckt. Ibland hade hon vaknat om natten och känt paniken
när hon insett hur mörkt det varit. Inte vågat ens gå på toaletten för att det
var så svart. Vem visste vad som kunde gömma sig i dom djupa skuggorna? Hon
minns hur hon ropat efter sina föräldrar, om det tagit för lång tid innan dom
kom hade hon kissat på sig hellre än att våga sticka fötterna utanför sängen.
Tänk om något hade legat och lurpassat under sängen? Ett monster eller en
sinnesjuk mördare?
Nu var hon vuxen
och trodde inte längre på monster. Men rädslan fanns kvar. Hon famlade med
händerna framför sig för att hitta bokhyllan längs med väggen. Det borde finnas
en ficklampa där på översta hyllan. Hon hade ställt den där just därför att det
skulle vara lätt och enkelt att få tag på den om strömmen gick. Bokhyllan
kändes solid under hennes fingertoppar. Trevande letade hon efter ficklampan.
Men den stod inte där den skulle. Muttrandes svordomar började hon gå mot
balkongdörren. Det skulle ligga en tändare där bredvid cigarettpaketet. Vid
tillfällen som detta var hon glad över att hon inte lyckats sluta röka trots
alla otaliga försök att sluta. Hon slog i skenbenet hårt, smärtan fick det att
tåras i ögonen. Hon stod stilla en lång stund och tryckte händerna mot benet.
Smärtan släppte efter en stund men hon skulle få blåmärken. Hon hade lätt för
det. Vad var det som stod mitt på golvet egentligen? Hon kände med händerna
runt föremålet och insåg att det var barnens studsmatta. Men vad gjorde den
mitt på golvet? Den skulle ju stå lutad mot väggen, hon hade själv ställt upp
den när barnen hade somnat. Hon gick försiktigt runt studsmattan och kom fram
till balkongdörren. Händerna fumlade över fönsterbrädan för att finna paketet
och tändaren. Paniken bubblade i henne när hon inte kunde känna dom någonstans
fast hon sökt av hela fönsterbrädan. Hon letade igen. Två gånger, tre gånger
innan hon tillslut erkände för sig själv att sakerna faktiskt inte låg där.
Något stämde
verkligen inte. I köket skulle det finnas tändstickor och stearinljus, eller en
till ficklampa. Hon hade minst en ficklampa i varje rum. Johan hade lett ibland
när han hittade dom gömda i alla rum. Han var inte rädd för mörkret men han
hade aldrig retat henne för att hon var det. Han var snäll mot henne och
barnen, hon var lycklig över att hon träffat honom tre år efter skilsmässan .
Han var exakt allt det som hennes ex man inte hade varit. Hon ryste till vid
tanken på Jacob och hans mörka hat som brände som eld när han såg på henne. Hon
snubblade nästan på tröskeln till köket, det var verkligen inte lätt att röra
sig när man inte såg något. Allt tog längre tid, man gjorde sig så lätt illa.
Tändstickorna och ljusen låg inte där hon visste att dom skulle ligga. Hade
någon flyttat på sakerna? Eller hade hon i sitt halvpaniska tillstånd glömt
bort vart alla sakerna skulle finnas? Hon fortsatte fram till Lindas
dörröppning och stod tyst lyssnandes, djupa lugnande andetag hördes inifrån
rummet. Ut i hallen för att lyssna vid Cecilias dörr, samma sak där. Flickorna
sov gott. Maya fortsatte in till hennes och Johans sovrum, fram till
nattygsbordet. I lådan där hittade hon äntligen ett ljus och tändstickor.
Darrande tände hon ljuset och andades ut ett lättnandens andetag över att
mörkret skingrats. Hon vände sig om för att gå tillbaka ut i vardagsrummet när
hon plötsligt fick se ett ansikte mitt emot sig, Jacob stod där och flinade mot
henne. Förskräckt tappade hon nästan taget om ljuset. Hur hade han hittat henne?
Hon levde under skyddad identitet ända sedan skilsmässan på grund av hans
mordhot mot henne.
- Hej Maya, sa
han. Hon kunde inte svara, vettskrämd stod hon bara och tittade på honom. Så
klart att det var han som tagit ficklamporna och ljusen, han som så väl visste
hur rädd hon var för mörkret. Han ville ha henne skrämd bortom all sans och
vett. Han hade alltid njutit av hennes rädsla. Hon tog ett steg bakåt och
försökte säga något men orden stockade sig i halsen och ut kom bara ett
förvirrat ljud.
–Det tog lång tid att hitta dig, trodde du verkligen att du skulle kunna gömma flickorna? Att jag inte skulle leta rätt på er och ta tillbaka det som är mitt? Han fnyste föraktfullt.
–Det tog lång tid att hitta dig, trodde du verkligen att du skulle kunna gömma flickorna? Att jag inte skulle leta rätt på er och ta tillbaka det som är mitt? Han fnyste föraktfullt.
- Det är bäst att
du försvinner härifrån illa kvickt, lyckades hon klämma fram, Johan kommer
snart hem..
- Jasså tror du det? Han hade något illavarslande i rösten och Maya ryste igen, alla gamla minnen och känslor vällde upp inom henne, maktlösheten värkte i bröstkorgen. Hon ville skrika men då skulle flickorna vakna och det sista hon ville var att de skulle få se sin biologiska pappa igen. Dom hade äntligen börjat glömma all smärta han orsakat dom genom åren. Istället försökte hon morska upp sig och tog ett steg fram emot Jacob.
- Du har inget här att göra, sa hon med övertygelse i rösten, jag ringer polisen nu.
- Jasså tror du det? Han hade något illavarslande i rösten och Maya ryste igen, alla gamla minnen och känslor vällde upp inom henne, maktlösheten värkte i bröstkorgen. Hon ville skrika men då skulle flickorna vakna och det sista hon ville var att de skulle få se sin biologiska pappa igen. Dom hade äntligen börjat glömma all smärta han orsakat dom genom åren. Istället försökte hon morska upp sig och tog ett steg fram emot Jacob.
- Du har inget här att göra, sa hon med övertygelse i rösten, jag ringer polisen nu.
Hon började hala
upp mobiltelefonen ur jeans fickan när han tog ett snabbt steg fram, det brände
till i magen på henne. Förvirrad tittade hon ner och fick se ett knivskaft som
stack ut ur hennes mage. Jacob lade handen hårt över hennes mun, drog ut kniven
och högg henne igen och igen. Sakta
segnade hon ner på sängen, blodet forsade ur henne, ett mörker började skymma
hennes syn. Innan hon förlorade medvetandet tänkte hon sin sista tanke. I
mörkret bor monster och sinnesjuka mördare, precis som hon fruktat under sin
barndom.
1 kommentar:
Garnet är ditt!
Maila mig din adress så tar vi kostnad och kontouppg. där.
emma.bom@gmail.com
Skicka en kommentar